Trovärdigheten som försnillades

2019 var året då allt skulle hända. Omregleringen blev ett faktum. Vägen som skulle leda till den nya öppna spelvärlden utrustades dessvärre med en vägbom. Omöjliga avtalserbjudanden prissattes utifrån travsportens dotterbolags bästa och kryddades med ett avtalsförbud för travbanorna att ingå egna avtal om reklam och sponsring.
Travsällskapen gick utan strid med på att sätta sig själva offside, samtidigt som nivån på ATGs utdelning inte räckte till för att fylla ut en administrativ kostym som under flera år töjt sig och blivit för stor. ST's ackumulerade underskott är f n ca 300 miljoner kronor, bl a för att man sedan 2018 har lånat pengar till utlovade prismedel.

Centralförbundet har under årens lopp utvecklats till en institution som bestämmer över sina egna ägare. Ett tydligt exempel på hur sällskapen har satt sig själva offside är §29 i stadgarna. Travsällskapen kan inte ändra i sina egna stadgar utan att ST har rätt att säga nej.

Stadgeändring. Upplösning.
§ 29
Beslut om ändring av föreningens stadgar eller om föreningens upplösning fattas på två på varandra följande föreningsstämmor, därav en ordinarie. På den stämma som hålls sist ska beslutet ha biträtts av minst ¾ av de röstande för att vara giltigt.

För att beslutet om stadgeändring ska bli giltigt fordras dessutom att detsamma godkänns av ST:s styrelse.


Med vilken trovärdighet agerar våra travsällskap i sin egen högsta beslutande församling - Fullmäktige - när de frivilligt, genom demokratiska beslut, har satt sig själva ur spel? Det behövs inte mycket fantasi för att förstå hur något sådant har kommit till stånd. Sällskapen vill vara garanterade att ingen hoppar över skaklarna. ST's övertillsynsbehörighet har tillkommit för att säkra sällskapens fulla kontroll över varandra, dvs att familjen håller ihop, kosta vad det kosta vill. Även till priset av att serviceorganet får bestämmanderätt över sina ägare.

Verklighetsanpassat tävlingsprogram
Travsportens trovärdighet bygger på ett tävlingsprogram som är väl förankrat i verkligheten. Det måste vara förankrat bland utövarna, tränare, kuskar, stallpersonal, men även oss hästägare. Djuren som ska deltaga ska inte i onödan utsättas för långa tidskrävande avstånd och övernattningar, som försämrar både deras välmående och prestationer. Tävlingsprogrammet får inte vara ett dogmatiskt utlagt schema där spelformerna är avgörande. Om V75 körs på banor som i stort sett saknar hemmahästar har regionen tänkt fel.

En komb av bristande insikter
ATGs och STs bristande insikter i utformningen av tävlingsprogrammet är en komb som bygger på alltför många osäkra faktorer. Många travsällskap har helt bortsett från att hålla koll på om de fortfarande har några hästar hemma. Lägg sedan till en administration, där både banornas och centralförbundets överbyggnad kostar långt mer än vad som betalas ut i prismedel. Tävlingsprogrammet blir då både problemets orsak och dess lösning.

En sund tävlingsprofil innehåller allt från bredd till topp. Den måste samtidigt utgå från dem som passar in i profilen. Sedan flera år tillbaka har hästägarna och våra hästar blivit för få. En orsak hittar vi i travsällskapens bristande kontroll över antalet aktiva inom sitt eget upptagningsområde. STs normalstadgar uttrycker för varje travsällskap följande ändamål:

att anordna travtävlingar
att verka för att intresset för travsporten inom regionen stärks vad gäller såväl publikt
engagemang som avel, uppfödning och aktivt ägande av travhästar
att säkerställa och utveckla travsportens breddförankring, ungdomsverksamhet och utbildnings-verksamhet
att verka för en stabil ekonomisk tillväxt genom att främja en god utveckling av totalisatorspelet
inom regionen
att långsiktigt och affärsmässigt verka för att kompletterande verksamheter, som stödjer kärn-verksamheten, utvecklas.

- Det är precis också vad vi gör, svarar säkert 99 procent av ledamöterna i våra sällskapsstyrelser.

Javisst, men inte med någon större framgång när det gäller stabil ekonomisk tillväxt och återväxt. Istället har många sällskap förlitat sig på att fylla kassakistan via en aldrig sinande avkastning från ATG. Den julkalender, som ST presenterade för 2020, är tillverkad med hänsyn främst till små- och mellanbanor. Den tilldelar dem rätten att i princip gå helt skadeslösa ur de senaste fem åren negativa resultatutveckling hos ATG. Storbanorna betalar. Spelbolagets julbrygd har samtidigt tillverkats med lånade medel. 500 miljoner kronor i egen likviditet har bytts ut mot en ihålig balansräkning, försedd med en miljard i skulder.

Vi måste spara, men hur?
ST gör därmed helt rätt i att dra i nödbromsen, även om det är alldeles för sent. Sparpaketet innehåller samma gamla vanliga beprövade metoder, som tidigare visat sig förödande och verkningslösa. Att administrationen måste vidkännas neddragningar är självklart, men att minska prismedlen med 43 miljoner är obalanserat. All administration måste spara, ATG, ST, och även alla sällskap.

- Skär ned tävlingsprogrammets omfattning genom att ta bort de olönsamma tävlingsdagarna, dvs de som kostar mer för arrangörer och deltagande aktiva, än vad de genererar i prismedel och spel.
- Begränsa vardagstravet så att tävlandet motsvarar antal aktiva hästar i regionen. Skriv propositioner som passar de hästar som faktiskt finns där och med större flexibilitet. Saknas det tillräckligt med startklara 3-åringar ska det inte heller skrivas ut några 3-åringslopp. Loppen ska inte fyllas med tillresande. Bättre i så fall att en häst reser därifrån än att ett fullt fält måste resa dit.
- V75- och V86-tävlingar ska med sina prispengar vara de enda som lockar till resa. Vi vill samtidigt gärna locka ny publik, men större miljömedvetenhet hjälper till att hålla Greta borta.
- Precis som norrmännen behöver vi skära ner på antalet tävlingsbanor. Vi behöver skapa nya livskraftiga travcentra - Syd - Mitt - Norr. Plåster duger inte längre utan vi måste använda skalpell.
- Till det krävs en helt ny organisationsmodell där travsällskapen ges eget och decentraliserat beslutsutrymme, istället för dagens begränsande gatukorsning mellan nordkorea och den gamla sovjetstaten.
- De sällskap som fortfarande har framtidstro kan med fördel bilda egna bolag, men även genom samverkan med andra banor, och som sedan affärsmässigt driver verksamheten utifrån lönsamhetskrav. Vi vill däremot inte ha något nytt centralt affärsdrivande ”statligt” bolag, vilket ”Denningerutredningen" föreslår, och som dessutom inkorporerar travbanornas privata tillgångar som sina egna.

Storbanorna betalar
Banorna i våra storstäder utgör självklart resurser för sporten i hela landet. Större befolkningsunderlag ger mer spel även om spelarna inte besöker banan. Det är även i storstadsområden som rekrytering av ny publik och nya hästägare har störst potential. Därför måste storbanorna ges ökade förutsättningar att kunna utvecklas enligt sina uppdrag, och inte endast för andra banors överlevnad.

Prispengarna för 2020
Besparingarna för 2020 - vi tror att vi bara har sett början - låter Solvalla ta en tredjedel (1/3) av hela sparpaketet av minskade prismedel, dvs 13 miljoner kronor. Minskningen sker via V75-, V86- och treåringstävlandet. Storbanorna tar tillsammans två tredjedelar (2/3) av besparingen medan övriga banor, som trots hyvling av antal lopp och som inte har storbanornas hästantal, får behålla samma tävlingskostnadsersättning som tidigare. Lägre prispengar på storbanorna lockar helt naturligt färre hästar att tävla där. Lägre kvalitet på sporten ger mindre spel, vilket i förlängningen skapar mindre resurser för hela travsverige. När det borde satsas mer på storstadsbanorna görs det precis tvärt om. Det premierar dessvärre ett oönskat resande.

Kalendereffekten
Till det kommer den sk kalendereffekten, dvs byte av tävlingsdag och spelformer. Det ger Solvalla ytterligare ca 12 minskade miljoner i julbaket. Solvalla är huvudstadsarena, men långt ifrån den nationalarena som varje sport behöver och som faktiskt framgår av Solvallas stadgar, beslutade av ST. Vill travsporten över huvud taget ha en nationalarena? Inga tecken tyder på det. 25 miljoner i minskade prismedel enbart till Solvalla visar istället att sportens valda representanter tror att Robin Hood-metoden är den ultimata lösningen. Det förtjänar att påminnas, ST beslutade 2015 om att lägga till en extra att-sats till Solvallas ändamålsparagraf

att Solvalla ska vara landets ledande travbana, både vad avser sport och spel.

Svagt ledarskap
Jag vill uppmana alla läsare att fundera på vad som händer om storbanorna parkerar alla sina hästkrafter på hemmaplan i avvaktan på högre kompetens i verkstan. Alla nödvändiga reservdelar för att laga sporten finns på hyllan, men de monteras endast bristfälligt av olika motverkande intressen.

Vi har väldens bästa travsport, samtidigt som det otydliga ledarskapet, som nu genomsyrar hela organisationen, försnillar trovärdigheten. Hästägare och utövare blir globala, eller ger upp, i stället för att spilla tid, energi och engagemang på arrangörer av en travsport som kört fast i sitt eget tröga system. Anläggningar behöver upprustas och underhållas, hästägarna behöver väsentligt höjda prismedel för att motiveras till fortsatt engagemang, tränarna behöver kontinuerligt förnya det material de arbetar med och betala sina driftskostnader. Alla som är professionellt engagerade i branschen behöver anständiga arbetsvillkor. Kan ett sällskap inte fullgöra sina stadgeenliga uppdrag måste det ta ansvar för sportens nationella överlevnad genom att på eget initiativ lägga ned verksamheten, eller ge den en ny inriktning. Styrelser, eller enskilda ledamöter, som inte fullgör sitt uppdrag gör bäst i att avgå och lämna plats för andra som är bättre skickade att förstå och verkställa uppdraget.
Björn Damm
Visar sida 1 av 10
X
Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen av vår webbplats. Genom att fortsätta använda webbplatsen godkänner du detta. Läs mer