Torsdag, 29 Juli 2021

Ingen travsport utan hästägare

Sociala media reagerar när travtränare Robert Skoglund konstaterar att det inte finns reserverade biljetter att tillgå till Hagmyrens V75-tävlingar på lördag, varken för banans egna eller tillresande hästägare med startande hästar.


Då uppstår frågan: - Hur i helsefyr kan detta inträffa? Fel gör vi alla, men i detta fall tog biljetterna slut innan anmälningarna var klara. Hur mycket otur finns det hos dem som självklart borde förstå. Skoglund konstaterar nyktert, och med viss ironi, att det ”ser ljust ut att hitta nya hästägare till stallet”. Historiskt har alla banor tagit hästägarna för givna. Förstärkt av pandemin räknas startande hästar som hjärtligt välkomna - dock inte ägarkretsen.

I samma tråd i sociala media, som kritiserar Hagmyren, vittnas om att liknande skett på andra banor. Det är djupt förvånande att de lokala hästägarföreningarna inte kommunicerar med banans ledning och ser till att ägare med häst till start har banans service att tillgå. Hästägarna har respekterat beträdelseförbudet på stallbacken,så länge det nu kräv. Vi kan aldrig acceptera, oavsett när restriktionerna lättar, att vi stängs ute från upplevelsen när vår häst ska starta. Redan innan pandemin har hästägare valt att stanna hemma om resan upplevs som för lång, besvärlig och tidskrävande. Det gäller däremot i mindre utsträckning för V75-tävlingarna, då många ser det som det stora målet för sitt ägande. Alla banor vill gärna arrangera STL-tävlingar, men när det gäller att ta hand om hästägarna finns det mer att önska.

Det faktum att ägare väljer att stanna hemma kan vi också ta en stund för att fundera över. Vad betyder det egentligen? Vem betalar på längre sikt hundratusentals kronor för en starthäst i träning när de inte kan vara på plats de genomsnittliga 8,5 gånger per år som hästen startar?

Travsporten kommer att förlora sina matcher när hästägarna vid i genomsnitt varje tredje start tvingas spela på bortaplan. När vi i den fjärde starten kan starta på hemmabanan förefaller ingen känna igen oss.

Travsporten visar alltför tydliga signaler om att ha missat att identifiera hästägarna som sin viktigaste aktör, viktigare än både de aktiva och administrationens anställda, vars möjligheter att utöva sin sport och förtjäna sitt levebröd är helt och hållet beroende av oss privata finansiärer.

Digitaliserade hästägarpass är ett ”nygammalt” verktyg på gång, om än med sex års startsträcka. Det kommer inte att få oss hästägare att känna oss mer välkomna om vår identitet endast erkänns som en QR-kod. Fler konkreta åtgärder är av nöden. Frågan om publikens betydelse för sportens framtid och utveckling måste lyftas för travsportens egen trovärdighet.

Hur svårt kan det vara för en bana att reservera ett 100-tal restaurangplatser för startande hästars ägare. I inbjudan framgår en sista dag för anmälan. Samtidigt upprättas en väntelista för övriga gäster. Alla evenemang med lite självaktning har VIP-listor. Det gäller även för travsporten. Frågan är bara vilka som är utvalda? Har de lokala hästägarföreningarna helt tappat greppet om sitt uppdrag? Vissa lokala föreningar kräver inte ens hästägande för medlemskap!?! Om det kom något av värde ur pandemin var det beviset för och insikten om hur lite travsporten uppskattar sina hästägare.

Nu förväntar vi oss en omedelbar och synlig förändring vid alla banor och i Hästsportens hus. De brister som finns i sportens rekrytering av både hästägare och publik kan inte döljas bakom spelomsättningsfasaden hur länge som helst.
Skrivet av Björn Damm kl. 13:35
Kommentarer
X
Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen av vår webbplats. Genom att fortsätta använda webbplatsen godkänner du detta. Läs mer