Torsdag, 11 November 2021

Inga hästar hemma

Det blåser upp till storm inom svensk travsport om vilka regler som ska följa med den svenskfödda travaren för att den ska få betraktas som just svenskfödd. Det borde inte vara svårt att välja sida i den debatten om åtgärderna leder till att fler köper svenskfödda hästar. Om hästägarna mår bra, då mår uppfödarna bra.
Saken handlar om så mycket mer än svensk halm och ett svenskt regelverk för djurskydd. Vi måste genom olika kraftfulla och effektiva incitament främja att vi har ett stort hästunderlag och en mångfald som främjar sport och spel. Det gäller framförallt hur vi bäst stimulerar hästägarna så att deras efterfrågan på uppfödarnas avkommor ökar.

Oavsett majoritetsbeslut vid ASVTs kommande extrastämma är uppfödarna fortfarande underkastade både EUs och STs befälsordning. Enligt ASVTs underlag till stämman var år 2000 289 svenska ston utomlands för avel och motsvarande siffra för 2020 var 925. År 2019 föddes 486 föl utomlands. Det är en klar uppgång jämfört med år 2000. Kommer eventuella andra regler innebära att fölen föds i Sverige? Är vi beredda att ta risken att förlora dem till andra länder? Eller att de inte föds alls? I Nordamerika föddes år 2016 ca 3.400 travare och för 2021 är siffran 4.900. Det är en uppgång med 40 procent att jämföra med Sveriges 2.700-2.800 hästar per år de senaste fem åren. Vad gör USA rätt som Sverige gör fel?

Mysteriet med de försvunna startfälten
Travsporten får färre hästar varje år. Det kan tydligt ses i anmälningarna till vardagstravet, oavsett om det gäller hög doterade unghästlopp eller vanliga vardagstravslopp för alla hästar. Breddloppen börjar också tappa hästunderlag. Det finns många orsaker till att motorn hackar. STs incitamentsmodell i Pegasus är en högst väsentlig orsak. Den del som särskilt belönar hur väl de olika banorna lyckas öka antalet startanmälda hästar per lopp, oavsett vilken bana hästarna tillhör, behöver omgående bytas ut. Det löser verkligen inte det grundläggande problemet med ett ständigt minskande hästantal. Det skapar en osund konkurrens mellan banorna, då hemmahästarna blir tagna som gisslan av ett överdimensionerat tävlingsprogram. Modellen blir direkt kontraproduktiv för både sport och spel när hästunderlaget inom den egna banregionen inte täcker tävlingsprogrammets lopp och tävlingsdagar.

Den tänkta belöningen medverkar istället till att hästar och utövare får ett ökat och kostsamt resande, skapar en negativ miljöpåverkan och riskerar även en försämrad hästhälsa, vilket direkt förhindrar rekryteringen av nya hästägare .

Hemmabanans bortglömda betydelse
Sporten behöver ett tävlingsprogram i harmoni med antalet hästar och deras förtjänstmöjligheter. Med egna hemmahästar, givetvis med hjälp av tillresande hästar från de näraliggande grannbanorna, måste banorna arrangera vardagstävlande där loppen så långt det är möjligt är fullbelagda. Kan inte loppen fyllas genom propositioner anpassade efter hemmalagets och regionens hästar måste den självklara lösningen bli att anordna färre tävlingstillfällen, men med högre prissummor.

Det totala antalet tävlingsdagar och lopp får inte vara fler än att prismedel per starttillfälle kan höjas till den nivå som krävs för att det ska vara ekonomiskt försvarbart att äga en starthäst. Då avses prispengar som det tävlas om och inte att 500-kronan höjs till en tusenlapp. Vi hästägare vill tävla för bästa möjliga placering och ersättning därefter.

Tränarna måste få förutsättningar att bygga en sund näringsverksamhet med anställningsförhållanden för personalen som liknar arbetsmarknadens i övrigt, inte minst med reglerade arbetstider och ett reglerat antal passhästar per skötare.

Det tävlingsprogram vi har utgår från ett historiskt hästantal och är i första hand designat för att optimera spelbolagets omsättning utan hänsyn till de negativa konsekvenser det får för tävlingsarrangörer och utövarnas verksamheter. Vi kan inte förbjuda tränarna från att i vardagstravet resa utanför sin banregion, men incitamenten måste vara utformade så att de ökar intresset för att starta på hemma- eller grannbanorna.





Hästbristen är orsaken till de tunna startfälten, men är samtidigt en länk i en kedja. Hästbristen i sin tur beror på en brist på hästägare. Allt färre hästägare beror inte på att hästarna är dyra i inköp. Det beror på otillräckliga ekonomiska förutsättningar för hästarna i träning och för att det tar tid att träna unghästar innan de kommer till start. Sen tävlingsdebut, och en låg startfrekvens, ger ingen kraft till rekryteringen av nya hästägare. Betydelsen av att vardagshästarna kan tävla i närområdet kan därför inte underskattas.

Hemmalag framför bortalag
Travsporten bör i likhet med andra idrotter bygga upp sitt hemmalag och skapa ett tävlingsprogram där deltagarna delas in i olika klasser och divisioner efter förmåga och ambition. Den centrala verksamheten måste utgå från övergripande nationella mål som premierar det enskilda initiativet hos travsällskapen. Det borde vara en angelägenhet för varje sällskap att skapa incitament som stimulerar till ett lokalt ägande av på hemmabanan tränade hästar, inte minst för att stödja hemmatränarnas verksamheter.

Klimatdeklarerade och trovärdiga verksamheter
Travbanorna, och all näringsverksamhet hos våra tränare och även i uppfödarens led, måste skyndsamt redovisa den klimatpåverkan som omger travsporten. Ska vi uppfattas som en trovärdig sport är ett förbättrat djurskydd och hästvälfärd ett krav. Vi måste även inse att i likhet med andra idrotter ställer omvärlden berättigade miljökrav.

Tränarna måste i kundvårdande syfte kunna särredovisa hur deras hel- eller delägda hästar hanteras i verksamheten, och trovärdigt visa att deras eget ägande inte försämrar de sportsliga eller ekonomiska förutsättningarna för den externa kundens hästar. En tydlig deklaration om antal egna hästar, och antal hästar per skötare, kan framgå av tränarens hemsida. Saken är påtalad tidigare, men har bemötts med tystnad både från travtränarhåll och centralförbund.

Demografins problematik
Tränarnas olika popularitet bland hästägarna leder till att de stora stallens hästar möter varandra även i vardagstravet. Det kan vi leva med så länge resandet begränsas. Stig H Johansson valde att under sin högaktiva tid regelmässigt prioritera att starta på och runt hemmabanan, i övrigt på Rikstoton, eller om det kördes lopp med höga prissummor på landsortsbanorna. Även i slutet av sin karriär är Stig H den Solvallatränare som har högst andel av det egna stallets starter förlagda just till Solvalla.

Stefan Melander har följt samma princip. ”Tarzans” minskning under året med ca 100 hästar har inte hindrat honom från att prioritera starter på hemmabanan. Det gäller tyvärr inte för alla. År 2020/2021 såg andelen av hemmastarter på Solvalla ut så här enligt ST's statistik:




Hästbristen skriker efter bättre regional samverkan och att vi solidariserar oss med våra hemmabanor. Rykande färsk ST statistik visar de olika banornas hemmahästandel i sina startlistor år 2021 avseende alla starter på svenska banor och av alla licensinnehavare.



Ur statistiken kan utläsas att i snitt 36 procent är hemmahästar i lopp som är fullbelagda endast fyra gånger av tio. Sambandet borde stå helt klart för alla. Om STs nya mantra ”laget före jaget” innebär att travsällskapen ska fortsätta att leva på andras hästar - när deras arenor, tränare och hästägare samtidigt tappar kraft - då har man enligt det bevingade uttrycket ”haft otur när man tänkte”. Det kommer aldrig att vända utvecklingen.

År 2018 gjorde Solvallas 382 treåringar 822 starter på 22 andra banor. Kommer de 381 som nu finns i träning vara lika resvana i slutet av året?

Vardagstravet är vårt ursprung och vår framtid
Vardagstravets ”halloween”-vecka är ett bra exempel när vi ser till antal fullbelagda lopp, eller snarare bristen på dem. Sammanställningen nedan redovisar antalet startanmälda under en vecka i månadsskiftet oktober/november .

Följande andel av vardagsloppen var fullbelagda.

2017 49 %
2018 57 %
2019 42 %
2020 50 %
2021 40 %
(Observera att siffrorna avser vardagslopp och att V75-lördagens sju lopp, samt den tävlingsdag som arrangerar Breeders Crown's semifinaler har rensats bort ur statistiken.)

ST's styrelse har ansvaret för att ta beslut om att strukturera om tävlingsprogrammet såväl i omfattning som innehåll. Travsporten förlorar hästar och hästägare när travsporten inte söker och åtgärdar den bakomliggande sjukdomen utan endast plåstrar om symptomet. STs senaste halvårsstatistik per 15 oktober (länk) visar att det är ca 275 hästar färre i träning jämfört med föregående år. Solvalla står för ca 190 av dessa där merparten är ett- och tvååringar. Det är dags att vakna nu! Lyft blicken! Vart är vi på väg?
Skrivet av Björn Damm kl. 17:06
Kommentarer
X
Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen av vår webbplats. Genom att fortsätta använda webbplatsen godkänner du detta. Läs mer